Helena's World

Jag tänkte publicera lite av det jag har skrivit - jag började skriva någonstans i mitten av början.
Såhär långt har jag kommit. (Och ja, i brist på annat passande namn använde jag mitt eget).


*

I sista stund såg hon vad han tänkte göra.

”Nej!” Hon kastade sig fram mot den spända pilbågen i Gabriels hand och tvingade ner den mot marken precis innan han avlossade det dödande skottet. Pilen for raka vägen ner i en grästuva en bit bort.

”Vad håller du på med?” Fräste Gabriel.

”Du får inte döda den.” Helena lät nästan chockad på rösten. Gabriel blängde ilsket på henne.

”Vad ska vi då äta hade du tänkt?” Helena bet sig i läppen. Hon hade inte tänkt så långt, men hon kunde inte förmå sig att äta upp den där ensamma stackars hinden trots att magen längtade efter mat. Gabriel verkade läsa hennes tankar.

”Om du stannar här och inte ser på när jag skjuter den, kan du äta den då?” Det var snällt av honom att kompromissa för hennes skull.

”Jag vet inte.” Sa Helena tvekande. I samma stund gav hennes mage ifrån sig ett jämrande ljud, som en ilsken protest mot hennes svar. Gabriel log.

”Jag tar det som ett ja.” Sa han och stegade iväg med pilbågen i handen. På vägen drog han loss pilen ur grästuvan. När han hade försvunnit bland träden satte hon sig ner i en grästuva.

”Jag saknar mataffärer.” Gnällde hon. Restauranger, take away, pizza, hamburgare… åh jag saknar till och med Mc’Donalds! Hennes huvud började fantisera om skräpmat medan hon la sig ner i gräset och slöt ögonen.

*

Har inte kommit så mycket längre. Men det är hög tid att börja från början - eller rättare än sagt börja med början. :)

 

//E

Nu är det dags att plocka upp skrivandet igen. Den senaste veckan har jag varit bortrest, så nu när jag kommit hem igen är jag fullpackad med nya, fräscha idéer.

Jag satt och tänkte igenom mina talanger här om dagen - de få jag faktiskt har förutom att föra mig fint på papper (eller i det här fallet, på skärm). Min största begåvning jag har erhållit i det här livet är en enastående inlärningsprocess. Jag lär mig saker, i synnerhet praktiska, väldigt fort - nästan lika fort som ett litet barn. Jag har några bra exempel...

-När jag var liten lyckades jag lära mig att cykla på en enhjuling inom loppet av fyra dagar, och då menar jag svänga och stanna också, inte bara vingla frammåt.
-Första gången jag stod på ett par slalomskidor lyckades jag lära mig konsten. Tredje gången kunde jag åka i Svart backe, utan att ramla.
-När jag och mina vänner var på Gotland förra året när de hade Medeltidsveckan hittade vi ett stånd som sålde små träpussel (eller vad det nu heter). De delade ut små trähästar med en boll och en ring påträtt på ett snöre, som förstås satt fast i hästen. Hela poängen var att man skulle lossa ringen från hästen utan att klippa av snöret. (Det är lite svårt att förklara.) Hur som helst, jag lyckades frigöra ringen - inte bara en gång. Efter ett par gånger klurade jag ut hur man skulle göra. Det roliga här var att det stod flera andra runt omkring oss, som var mycket äldre än jag, som aldrig lyckades lösa pusslet.

Dessutom har jag lagat åtskilliga saker i mitt liv, alltifrån mekaniken i varierande objekt till lite tyngre, elektroniska saker. Jag har också märkt att jag har ett "musikaliskt minne". Jag minns varenda litet ord i låttexter, och likaså musiken i sig. Och då menar jag varenda sång jag någonsin har varit intresserad av. Det omfattar en del.

Så när jag tänker efter. Jag är begåvad trots allt...

Jag åstadkom ett par sidor idag, eller inatt mer eller mindre. Jag skriver alltid bäst när det är tyst och mörkt hemma hos mig. Det är lättare att koncentrera sig när resten av huset ligger och sover. Ingenting händer på natten, så då kan jag sitta i lugn och ro och skapa mina böcker. Nu var jag så inne i mitt skrivande att jag inte riktigt höll koll på vad klockan egentligen var. Vid ett tillfälle tittade jag ut genom fönstret och såg hur ljust det egentligen var. Jag tänkte: Värst vad det ljusnar fort, det hann ju knappt bli mörkt. Och så vände jag mig om och upptäckte att klockan var halv 3. Tiden bara springer iväg. Kanske bäst att gå och lägga sig nu, innan solen går upp helt. Tack och lov att mitt rum inte ligger på solsidan om morgonen. Det skulle vara outhärdligt.

Jag kom på vart jag hade fått tag i Gabriels namn idag när jag stod i duschen. För några dagar sen satt jag på YouTube och tittade på lite klipp från gamla intron till barnprogram. Jag fastnade för Lennart Hellsings ABC - som jag tyckte jätte mycket om när jag var liten.

http://www.youtube.com/watch?v=2IO3THjgyJM
Jo, här kommer Agare Bagare Bengtsson,
Cecilia, Daniel och Ellen
Filip, Gabriel
och alla de andra förstås

Idag skrev jag lite grann också - jag döpte den till DEL 1, men i själva verket ligger den här delen någonstans i mitten.

Idag fick jag en hel bok ur en mening. Det bara kom till mig, som en blixt från klar himmel. På mindre än en sekund forsade idéer ur min hjärna utan att jag kunde göra något åt det - för så är jag av naturen.

"Gabriel blev rasande."

En enkel mening. Först dök namnet upp. Gabriel. Det var ett okej namn, så jag tänkte att jag kanske kunde ha med det i något av det jag redan håller på med. Men så slank den där meningen in i mitt huvud. "Gabriel blev rasande..." Och sen fanns det ingen stopp på alla idéer och tankar min hjärna bara öste ur sig. En huvudkaraktär dök upp - en ung kvinna. Och så Gabriel förstås - han som senare skulle bli rasande över något. Så vem var den där Gabriel? Ju mer jag funderade, desto mer detaljer fick jag. Han var attraktiv. Jag blev intresserad av honom - en människa som inte ens existerade och som jag knappt visste något om. Det enda jag visste var att jag tyckte om honom. Gabriel... Vem var han egentligen? Han var ett mysterium som jag tänkte lösa.

Lite senare hade jag funderat mer om huvudkaraktären. Det var hon som skulle "råka ut" för Gabriels charm och attraktion. Men vem var hon då? Hon hade ju inte ens ett namn.
Denne namnlösa person visste jag var studerande. Dessutom var hon inte som alla andra - som det brukar vara i böcker. Men just den här namnlösa studenten hade en obotlig sjukdom - knappast dödlig, men inte heller något man blir av med. Något medfött, skulle jag tro. Hon var annorlunda!
Men ju mer jag tänkte på det, desto mer trasslade jag till det. Annorlunda? Hur blir en människa annorlunda idag? Utstött, mobbad, utfryst, osedd - ja, vad krävs för att man ska bli så? Hon var illa omtyckt och utan vänner. Vad var det för fel på henne?
Jag hade kört fast, som så många gånger tidigare. Men det hindrar knappast mig från att ta reda på mer om den utstötta, namnlösa huvudkaraktären, och den mystiske Gabriel som intresserar mig så. Jag har en känsla av att det här kommer bli ett långtidsprojekt i framtiden. Förhoppningsvis i alla fall.